Jag vet inte ens var jag ska börja. Det är inte en dröm som gått i uppfyllelse, för jag hade aldrig kunnat drömma om något liknande i min vildaste fantasi. Själva begreppet har inte funnits i min värld. När sen ett mail trillade ner i min inbox (förmodligen felskickat har jag insett i efterhand) så var jag tvungen att ta chansen. “Om någon vill intervjua grabbarna i Biffy Clyro så är det bara att hojta” HOJT!!! Men sen kom det som ett brev på posten “men inte ska väl jag” “jag kan inte” “jag har inte 4 års utbildning i journalistik” Men ibland får man se till att bara skita i det och tänka “vad är det värsta som kan hända, dom vet ju ändå inte vem jag är” något jag senare lärde mig den hårda vägen: Dom vet verkligen inte vem du är så glöm för helvete inte att presentera dig! Hela intervjun hade han suttit och trott att jag kom från Slitz och att jag skulle ställa massa frågor om “grooming” (alltså i bemärkelsen manlig skönhetsvård, inte det andra) Men han var i alla fall väldigt väl “Groomad” :o)

intervjun gick naturligtvis jättebra, eller: jag överlevde och han klarade sig helskinnad. Jag glömde dock att presentera mig och ta en bild. Men man lever och lär. Han var jätteglad och trevlig. Jag ska sätta ihop en liten text om det hela, men det kommer ta någon dag. Jag hade lite tid på mig att leverera texten så jag tänkte jag filar till den när jag har sovit lite mer. Jag har ju faktiskt inte sovit på tre nätter för det här.

Biffy clyro: James, Simon och Ben är han till höger, honom har jag pratat med i 10 minuter och skakat hand med 3 gånger. Men ändå inte berättat vad jag heter. (biffyclyro.com)

Det känns nästan lite tomt. Jag tyckte för bara två veckor sen att ensam i diket framför Danko Jones var det bästa som kunde hända. Å det var det då. Nu är det som om hela min värld har utvidgats. Jag har gått på helspänn i tre dygn, inte kunnat sova och än en gång ställer jag mig frågan “kommer jag någonsin att toppa det här? Det är väl för fan inte möjligt? Då dör jag nog av lycka” Men med tanke på hur många sådana upplevelser jag haft de senaste 6 månaderna så pekar oddsen på att det kommer hända igen. Och igen, och igen. *ryser* och hoppas jätte, jätte mycket.

Den här dagen, Torsdag den 21:a oktober 2010 är utan konkurrens den häftigaste dagen i mitt liv efter min bröllopsdag. Inte så konstigt att jag har svårt att hitta ord, jag har svårt att smälta hela grejen.

Jag fotade bara med mobilen. Trodde jag skulle få ångest, vilket jag naturligtvis fick, men den var mild och gick över ganska fort då jag kände fullständig tillit till de andra fotograferna som var där. Bland andra:

Sandra, som jag gick på kurs tillsammans med i somras.

Stephan från Frontstage music var där och fota och har skrivit en bra recention!

Rockfoto var naturligtvis där, representerade av Viktor. Jag börjar bli lite av ett fan av hans bilder faktiskt.

Där fanns även någon till jag kände igen, men som jag inte har någon aning om vem det är. Tar den personen nästa gång. :o)