Biffy Clyro är en rock-trio från
Skottland. De består av tvillingarna James (bas, sång) och Ben
Johnston (trummor, sång) och den karismatiske sångaren och
gitarristen Simon Neil. De träffades redan i småskolan och har
spelat tillsammans sedan 1995. De fick sitt första skivkontrakt 2002
och har släppt fem fullängds skivor. Det stora genombrottet kom
2007 med skivan Puzzle, 2009 släpptes Only Revolutions som är fylld
av blivande klassiska rockhits.

Jag möter en nyvaken Ben på Debaser
före konserten den 21 oktober 2010 för en liten pratstund. Han berättar bland annat om hur det är att ha David Grohl som fan, att de haft många motgångar som tillexempel att inte bli insläppt på sin egen spelning.

Hur är läget?

Det är bra! Jag är på bra humör och
trivs bra med mig själv!

Hur gillar ni i Sverige?

Vi kom hit på småtimmarna i natt så
vi har inte direkt gått runt någonting men vi har varit i Sverige
många gånger förut. Det är ett underbart land. Väldigt stilfullt
och väldigt coolt. Alldeles för coolt för mig.

Hur länge har ni turnerat nu?

I tio år till och från. Den här
turnén har hållit på i ungefär två veckor men det känns längre
än så. Vi har varit i så många olika länder att det alltid känns
som längre. Vi turnerade i Amerika precis före den här turnén.
Sen hade vi typ tre dagar hemma, så direkt tillbaka ut igen. Vi har
turnerat i princip hela året, vi hade en helg ledigt i somras och
varannan helg var det festival. Vi hade 8 dagar ledigt i rad vid ett
tillfälle, det är det längsta uppehållet på hela året.

Blir ni någonsin uttråkade?

Nej, aldrig. Det är världens bästa
jobb, verkligen. Men man saknar sitt hem och sin familj. Det är det
svåraste med allt turnerande, men frånsett det så är det absolut
fantastiskt.

Var spelar ni helst? Små ställen,
festivaler eller arenor?

Jag kan inte säga att jag har en
favorit, alla har sina fördelar och nackdelar. Stora konserter är
väldigt roligt för man spelar framför många människor, massor av
människor som sjunger ens sånger. Små spelningar är roligt för
de blir svettiga och man får lite mer en hardcore-punk känsla. Vi
spelade på små klubbar i många år så de ligger nära våra
hjärtan. Jag älskar alla spelningar om jag ska vara ärlig. Men man
kan inte förneka att det är roligt att spela framför 80 000
människor.

Ni har en fantastisk energi på scenen,
vad motiverar er?

Vi är alla stora fans av musiken. När
vi började sa vi alltid att vi ville vara vårt eget favoritband.
Det är det vi strävar efter. Det är lite klyschigt men vi skriver
bara musik för oss själva, sen om någon annan gillar den med så
är ju det en bonus. Vi håller oss kvar vid det och när det är
låtar vi verkligen gillar så spelar vi in dem och spelar dem live.
Vi spelar bara det vi själva vill spela och höra. Om jag inte var i
bandet skulle jag gå och köpa skivan och lyssna på musiken. Jag
antar att det är vår motivation.

När ni skriver musik, hur ser er
kreativa process ut?

De flesta sånger föds på en akustisk
gitarr eller elgitarr utan förstärkare. Simon skriver låtarna sent
på nätterna när alla andra sover och sen tar vi in dem i
replokalen och bråkar lite med dem. Gör dem högljudda och ibland
inte högljudda. Ibland har vi texten från början, ibland inte. Det
är olika process för olika sånger. Att göra ”Meany of Horror”
gick snabbt och den har låtit likadant sedan första gången vi
spelade den. Medan andra sånger som ”Machines” började som en
riktigt tung låt och förvandlades till en helt annan låt. Olika
låtar tar form på olika sätt.

Vad är ditt mest minnesvärda
tillfället i hela din karriär?

(Bloddy hell!) Det finns så många
olika händelser att välja mellan. Vår allra första konsert var
väldigt minnesvärd, när man får göra det på riktigt är det
skrämmande men fantastiskt. När man säljer ut sin första konsert.
Att få göra en skiva och att få göra fem skivor, det är det inte
många band som får göra. Om jag måste välja ett tillfälle så
måste det vara att att se David Grohl se oss spela på Hoover
festivalen i Norge i år. Jag vänder mig om och där står David
Grohl och diggar. Dagen efter kommer han fram och säger att vi var
fantastiska och att han gillar vårt band och vi ska faktiskt spela
med Foo Fighters nästa år. Det var fantastiskt. Nirvana var
anledningen till att jag ville vara i ett band och David Grohl är
min favorit-trummis så att han gillar vårt band, jag antar att det
är väldigt minnesvärt.

Vad är det konstigaste som har hänt?

Vi spelade i Manchester på ett ställe
som heter ”Light Café” Vi skulle spela på nedre plan och på
övre plan var det en jazz show. Vi blev tillsagda att vi inte skulle
spela så högt. Vi är ett jävla rockband! Inga av våra fans kom
in för det var dresscode. Man
var tvungen att ha fin-skor och skjorta. Inte ens vi kunde komma in,
vi gick ut för att äta middag och kunde inte komma tillbaka in för
vi hade inte finskor och skjorta! Man fick smyga in oss via
nödutgången. Som du förstår kunde inga av våra fans komma in och
det var fem personer där. Det var dessutom vår första konsert
någonsin som skulle bli recenserad. Den stora Brittiska tidningen
Kerrang var där och skulle recensera och det var fem personer där,
vi var tvungna att spela tyst och vi själva fick inte komma in genom
huvudentrén. Det var rätt konstigt.

Det är ju fruktansvärt!

Ja, det är fruktansvärt. Det var den
typen av tur vi hade i flera år. Det var vår första recension och
vi har haft uppförsbacke hela vägen, vi har varit ett band i 16 år
nu och det är inte förrän nu som vi får spela inför folk. Jag
antar att det är det bästa sättet att göra det. Vi uppskattar det
mer.

Vad händer nu? Ny skiva, mer
turnerande?

Både och! Först och främst
turnerande. Vi ska fortsätta att turnera på den här skivan, det är
några platser vi inte besökt. Vi har inte varit i Sydamerika än,
Sydafrika, Ryssland och delar av Kina. Så det är några platser
kvar att besöka som vi inte varit på som vi skulle vilja till.

Några ställen?!

Ja, några ställen, typ månen! Vi ska
försöka ta oss till Sydamerika nästa år. Vi åker även tillbaka
till Amerika och lite i Europa. Nästa skiva kommer förhoppningsvis
ut nästa år eller tidigt under 2012. Vi arbetar alltid på nytt
material men aldrig när vi är på turné, bara när vi är hemma
och nu har vi inte haft någon ledig tid. Men vi har redan tio låtar
så det borde inte ta så lång tid, men vi vill inte skynda på det.
Vi vill att den ska vara fantastisk (Fucking amazing). Så vi låter
det ta den tid det tar.

Jag vet att jag förmodligen inte får
ett ärligt svar, men jag måste fråga…

Namnet?!

Ja! Vad är en Biffy Clyro?

Vad är en Biffy Clyro? Det är inte en
sak. Det är bara ett dumt namn. Vi ville ha ett namn som var lite
förvirrande, vilket det är. Det låter som en person, men det är
det inte. Vi ville ha ett namn som när du hör det så vet du inte
vad det var för typ av musik. Som typ Deathwish eller något. Man
vet vad det är utan att ha lyssnat på det. Vi trodde det var coolt.
Vi hittade på det i skolan, någon funderade över en Cliff Richard
Byro Pen. En engångs penna med Cliff Richard. Det måste ju vara en
Cliffy Byro och så vände vi på bokstäverna så blev det Biffy
Clyro. Det är sanningen! Det är en fruktansvärt dålig historia
och vi har varit fast med namnet sedan dess, det var förmodligen
vårt största misstag någonsin. Det hjälpte oss inte direkt, men
jag antar att det är charmen med bandet att vi är inte så direkta
utan det tar lite tid att gilla oss.

En kontrastrik kväll

Långt innan ridån gick upp på
Debaser Medis så skrek publiken ”Mon da Biff” tills de blev hesa
och en hel del ”We love you Simon” hördes under kvällen. Vi
fick reda på en sak som gäckat oss länge som kan vara av allmänt intresse, detta genom att stå väldigt nära
scenen: Svaret är tyvärr ”Ja”
tjejer. Han har kalsonger under de tajta orangea byxorna. Svarta.

Konserten gick precis som Ben
förutspått i lite hardcore/punk stämning i den förhållandevis
lilla lokalen. Det bröt till och med ut riktigt bråk i publiken då
man inte var överens om vad som är acceptabelt beteende på en
rockkonsert. Men så börjar låten ”God and Satan” och alla blir
fort lugna, fullständigt fokuserade på de tre på scenen och
glömmer alla oförrätter.

Biffy Clyro har som alltid en enorm
energi på scenen och det är svårt att inte trollbindas av den
kontrastrika musiken och Simons karakteristiska scenspråk som
blandar fullständigt brak-ös med små nigningar. Det är innovativ
musik med många perfekt tajmade pauser, det hörs att de har hållit
på länge. Allsången på låtar som ovannämnda ”God and Satan”,
”Many of horror” och ”Mountains” är fantastisk och
kulminerar under ”Machines” och sista låten ”The Captain”.
Konserten känns avhuggen och alldeles för kort. Men det kan bero på
att jag aldrig kan få nog av dem, jag hade gärna sett en och en
halv timme till.

Efter den här dagen undrar jag bara en
sak: när och var ska Biffy Clyro spela tillsammans med Foo Fighters?
Hur får jag tag på biljetter och till vilken del av jorden måste
jag ta mig? För oavsett så är det värt det. Jag är så där.