Blog Image

Lottas fotoblogg

Dags att flytta hemifrån…

Filosofi & lärdomar Posted on 31 Oct, 2010 01:07:54

… men inte så långt.

Jag har på något vis lyckats slå i taket för vad den här bloggen klarar! Trodde jag aldrig skulle hända men så är det. Så jag har tagit saken i egna händer, installerat WordPress på min alldeles egna domän. (Ja, jag känner mig fantastiskt nördig) Jag har gjort detta av ett antal olika anledningar:

– Jag behöver fler funktioner som tillexempel:

– Bilderna kan publiceras större och med större säkerhet från fler browers

– Verktyget har bättre funktioner för spårning. (även om jag inte har stenkoll på dem än)

– Kors och tvärs länkning är mycket bättre

– Jag kan styra över utseendet mycket mer.

– Jag kan inte ens göra en riktig jävla punktlista eller centrera text i den här bloggen.

Men den har tjänat mig väl i lite mer än ett års tid!

Stort tack! Nu trillar jag vidare!

Nya bloggen hittar du på http://rockfoto.makebelievestudios.se/

Välkommen!



Öppna bilder och förhoppningar

Filosofi & lärdomar Posted on 30 Oct, 2010 13:04:02

Det är en bild jag har funderat endel på under den senaste tiden. Jag har ju fotat alldeles för lite de senaste veckorna så denna har legat på framsidan på “portfolio” hemsidan jätte länge känns det som. (WASP)
Jag gillar bilden skarpt. Jag har funderat på varför och jag tror jag har kommit fram till en semi-intellektuell förklaring! Så jag tänkte dela med mig. Man brukar ju prata om öppna och stängda bilder. En stängd bild ger svar och en öppen ställer frågor. Stängda bilder är raka i sin kommunikation och ses ofta som snygga. Av typen “vacker blomma” “söt hund” “kille med gitarr”. Alla reklambilder är stängda för att man ska kommunicera snabbt och rakt med kunden. En öppen bild ställer mer frågor. Den är ofta inte direkt snygg när man ser den och man förstår den inte direkt. Det är det jag gillar med den här bilden. Det är det närmaste “öppen bild” jag har kommit. Man ställer sig ju bara en fråga när man ser den; “Vad håller han på med?!” och om man är riktigt musik nördig: “vilket ackord är det där?” Om någon vet svaret på den sista så vill jag gärna veta… :o) “spelar han faktiskt med tummen på E-strängen?” “Vem tittar han på?” Jag vet svaret på flera av frågorna men jag gillar frågorna mer än svaren, så jag tänker inte svara på dem.

Det var det om filosofi. Nästa steg handlar om hopp:

Mina favoriter Biffy Clyro har utlyst en tävling. Jag har anmält mig naturligtvis direkt. Man har fått skicka in ett mail med några bilder och lite personlig information. “Priset” är att man får bli deras Tour-photographer på någon av deras UK spelningar. Så håll tummarna nu. Med en enorm mängd tur får jag fota Biffy på ett fullsatt Wembley 4 december. Fatta våt dröm. Håll tummarna för mig…

Annars laddar jag mest för Alter Bridge på tisdag och försöker få ordning på nya bloggen. Många beslut och överväganden som ska göras. Försöker även vila lite. Inte sovit ordentligt på två veckor och var ute på dåligheter i torsdags igen. Så ikväll, lördagkväll ska jag sitta ensam hemma och datorisera. Precis vad jag behöver. Om det inte är så att någon ringer och drar ut mig på något foto projekt. Något jag hoppas på, men inte tror på. Det har ju aldrig hänt förut så varför skulle det hända idag?

Nåja, på det stora hela är jag riktigt nöjd i alla fall. November ser ut att bli en riktigt rolig foto månad, men känner ändå att det är för glest. Tre spelningar i veckan vore lagom tycker jag.



Kan lyckan vara total?

Filosofi & lärdomar Posted on 26 Oct, 2010 22:01:43

Naturligtvis inte! Alltid är de någe skit som ligger i vägen. Men om ALLT som är riktigt roligt går ens väg, samma dag, då är det bra jävla nära! HAT DÄM!

Vad har hänt då? Jag har fått veta när Biffy och Foo Fighters spelar tillsammans. Det blir den 2 och 3 juli i London! Det är ju inte ens långt bort, mamma var lite rädd för att det skulle bli syd-amerika eller något. Jag har redan minst två kompisar som följer med. Biljetterna släpps den 5:e november. Ska söka ack men håller verkligen inte andan. Men man vet aldrig! haha!

Måste ju vara något mer? Jag har anmält mig på att intervjua banden från Taste of Chaos. Framför allt verkar det gälla Disturbed, Halestorm och Deftones. No bull-shit kan man säga… Vad frågar man dem? Något ska vi nog komma på! hihi!

Å i kväll börjar jag experimentera med nya bloggen. Kanske kommer den ersätta allt? Vi får se.

Allt på en gång. Som det ska vara! Hehe!



Frustrationen lägger sig…

Filosofi & lärdomar Posted on 26 Oct, 2010 12:22:31

Efter en riktig Biffy körare i morse i kollektivtrafiken, och massa annan najs musik som fick plats i mobben så blev det en ganska bra dag på Biffy fronten. Börjar kunna lyssna på annat.

Idag är nog min signaturmelodi faktiskt med Alter Bridge. All hope is gone. Ibland går innehåll före form. ‘Nuff said.



Frustrationen fortsätter….

Filosofi & lärdomar Posted on 25 Oct, 2010 11:56:37

Jag har sjungit på Many of Horror hela natten.

<!–
WriteFlash('’);
//–>

(Bara för att jag för en gångs skull gick och la mig i tid så betyder ju inte det att jag somnade.) Var tvungen att lyssna på den det första jag gjorde när jag kom till jobbet. Det första jag ska göra med lönen jag har fått idag, (förutom att jag redan köpt busskort) är att trilla raka vägen in på CDON eller liknande och köpa Biffys Puzzle och Only Revolutions på mp3 och trycka ner i telefonen. Det är del 2 i taktiken att vältra sig förutom gårdagens blogginlägg.

Ett annat steg i Komma-över-Biffy kampanjen är ju naturligtvis att tvinga mig att lyssna på andra saker. Hörde samma jävla Handlake Village med Takida imorse igen och den fastnade naturligtvis. Är Takida min biljett ur min besatthet? Jag trycker nog ner två Biffy skivor, en Takida och en Creed. Hoppas jag har plats för det. Borde verkligen köpa en riktig telefon med Spotify i.

Jag kan inte sätta fingret på varför jag gillar det. Musiken är lixom lite annorlunda, lite konstig, lite hoppig. Nyskapande helt enkelt. Å som jag skrev igår, den går rakt in i själen, den gjorde inte det i början men nu så. Snart måste jag sluta plåga mina stackars kollegor!

Massa senare på kvällen:

Sådär ja. Då har man köpt knark för nya lön pengarna. Tur att knarket inte är så dyrt och att man kan använda det många gånger. Undrar om man kan få samma beroende av musik som av riktigt knark? Känns som jag bör tillägga att mitt knark är Biffys två senaste skivor.

Det sägs att summan av lasterna är konstant. Var kom det här ifrån? Vad är jag inte besatt av längre eftersom jag är besatt av detta nu? Jjag har mina misstankar och aningar. Slutsatsen blir i alla fall att det här är ett bra beroende. Ett hälsosamt beroende. Förutsatt att jag inte blir övertalad till att åka på festivaler i november, tvärs över kontinenten.

Körde någon Alter Bridge låt idag. Å försöker peta in några nu i spel-listan. Dom är ju för jävla bra dom med. Peuh!

Har även inlett processen att flytta bloggen. Den ska in i wordpress istället för detta inbyggda system som hängde med webb-hotellet. Behöver ha lite bättre koll på formatering, lyckas lägga upp bilder utan att behöva byta browser och vore ju kul att se någon slags statistik med. För att inte tala om att det är bra att kunna WordPress. Verkar ju vara ganska ledande.

Sov tre timmar i natt. Varför är jag inte tröttare än jag är? Var i princip medvetslös på väg hem på tunnelbanan och blev förbannad när jag kom fram för att jag var tvungen att resa på mig och öppna ögonen. Nu när det börjar bli dags att sova kommer jag in i ett sköt buzz.

Tänk pussitivt! Nu har jag tryckt in 27 Biffy låtar i telefonen, så jag kan ta med mig dem i sängen när jag ska sova om jag vill! Något jag konstigt nog längtat efter, jag blir så lugn och harmonisk. Undrar om jag ska skriva ett fan mail. Eller räcker det med att köpa skivor och gå på konserter? Jag ger dem gärna mer pengar. Tur att dom inte… så kom jag inte längre innan jag börja surfa på merchendise. *sucker*

Bäst jag går och lägger mig nu, massa ny lön på kortet och det ligger här bredvid mig och viskar “Prreeeeeeschussssss……..”



Frustration….

Filosofi & lärdomar Posted on 24 Oct, 2010 21:01:32

Det är två veckor till Alter Bridge. Jag har biljetter och jag har sökt ack. Biljetten köpte jag i maj, så jag visste inte att jag skulle söka ack då. Visste inte vad det var i maj.

Inte säker på om jag får acket, men det boooorde inte vara några problem. I så fall har jag ju min biljett, jag missar inte Alter Bridge i första taget, närmare än så kommer jag inte Creed på den här sidan Atlanten. Don’t get me wrong, jag gillar Alter Bridge starkt, men Creed har varit med mig i telefon/mp3/CD freestyle i tio år. Jag hade med mig ett fåtal skivor till Gotland när jag pluggade där 01-02, jag minns inte alla men My Own Prison och Human Clay var definitivt med. Jag tappade bort dem en period efter det. Nu ska jag få se delar av bandet i alla fall. Fantastiska musiker. Hoppas få fota dem.

Men frustrationen är enorm. Listan jag har över kommande konserter jag hoppas få fota är längre än någonsin. Men allt känns så långt borta. Det är nio (9) dagar till Alter Bridge…

Frustrationen blir än större över att vad jag än gör kommer jag inte ur min “Biffy-hang-up”. Råkade höra Takidas Handlake Village (mespropp-versionen) på radio i bilen idag. Fick den naturligtvis på hjärnan, så det första jag gjorde när jag kom hem vara att leta rätt på Biffys “Machines”. Ben sa att bandet växer på en med tiden. Han skämtade inte. Jag trodde jag var fan förut. Det blir inte bättre. Besatt. Å så försöker jag lyssna in mig på AB men det går ju inte. Jag kan inte lyssna på något annat än Biffy. Men jag har 9 dagar på mig. Helt plötsligt känns det som kort tid.

Är det kanske bara uttråkning som sätter in en söndakväll? Inget på TV, maken sover, inget händer på Fejjan. Har alla andra har ett liv utom jag? Eller är det här rent av mitt liv?

En vis människa sa till mig för några år sedan: “om man inte kan sluta tänka på något, så brukar det ibland hjälpa att grotta ner sig ordentligt i det. Låta sig tänka på det, vältra i det och sedan går det oftast över.”

Ergo: nu ska Lotta vältra sig.

Bästa låten: Machines:
<!–
WriteFlash('’);
//–>Varför är den bäst? Det är en av de låtar som gått in i själen från första gången jag hört den. Här ovan är en skön live version som förmodligen har något år på nacken om man dömer av frisyrer. Å texten, speciellt med tanke på att han skrev hela skivan efter att hans mamma gått bort. Min favorit del som jag identifierar mig med:
Cause I’ve started falling apart I’m not savouring life
I’ve forgotten how good it could be to feel alive
I’ve started falling apart I’m not savouring life
Take the pieces and build them skywards

Men inledningen går ju inte av för hackor den heller:
I would dig a thousand holes to lay next to you
I would dig a thousand more if I needed to
I look around the grave for an escape route of old routines
There doesn’t seem to be any other way

Man förstår vad han menar och vad han känner. En poet? Att det sedan var en jättekänsla och alla sjöng med i “Take the pieces and build them skywards” i torsdags gjorde inte saken sämre.

Näst bästa låten: Bubbles

<!–
WriteFlash('’);
//–>Varför är den så bra? Den heter ju Bubbles! Å den bubblar på något vis. Den är positiv up-beat och när jag vaknar på morgonen och har Biffy på hjärnan är det alltid den här låten. I den här är det inte texten som är det bästa. Fattar inte riktigt texten faktiskt. Men den har så många olika lager, den är lugn, hård, massa olika partier, kontrastrik, fantastiska melodier, ösig och har något… skimmer? över sig. Jag blir glad varje gång jag hör den.

På en ärofull tredjeplats: God and Satan
<!–
WriteFlash('’);
//–>”I talk to god as much as I talk to Satan because I want to hear both sides.” Bästa textraden i historien? Resten av texten är fantastisk den med. Beroende på vilket humör jag är betyder den olika saker och jag hör olika saker i den hela tiden.

Andra låtar som alla platsar på den här listan är: The Captain, That golden Rule, Mountains, Many of Horror, Living is a Problem Because Everything Dies, Who’s got a Match, As Dust Dances, Folding Stars och Chriostopher’s River. När jag tänker på dessa låtar så passar de alla på den här listan. Alla låtarna berör mig och… får man säga fyller min själ med glädje? Det är fan fånigt men sant. Jag blir glad och berörd.

Jag ska tillägga att det var så här innan jag fick äran att prata med Ben. Det bara surrade massa annat skit i hjärnan då med. Nu har det andra skiten rensats bort ett tag. Jag hoppas att det kommer tillbaka dock. Vill ju inte tröttna på dem som jag gjort på 30 Seconds to Mars.

Fastnade för 30 Seconds to Mars innan vi skulle se dem på St Gallen. Varpå jag laddade ner tre skivor med 30StM i telefonen som jag lyssnar på på väg till och från jobbet. Jag har inte orkat byta ut dem så jag har lyssnat på 30StM nonstop sedan maj. Jag pendlar 3 timmar om dagen. Det har faktiskt hänt någon gång de senaste veckorna att jag föredragit att lyssna på mina tuggumituggande medresenärer.

Om jag hade valt att trycka ner 3 skivor med Biffy på telefonen i maj och livet utvecklat sig likadant som det gjort nu. Då hade jag nog förmodligen svimmat i torsdags.

Undrar om detta är tillräckligt med vältrande? Vi får se. Hoppas det. Nu börjar jag tröttna lite. *gilla*. Går å lägger mig i stället. Sov dåligt i natt med. Men bra natten till igår. En natt av sju är väl bra?

Måndagsbiff! (Mon da biff)



Intervjun med Ben från Biffy Clyro

Filosofi & lärdomar Posted on 23 Oct, 2010 18:55:42

Biffy Clyro är en rock-trio från
Skottland. De består av tvillingarna James (bas, sång) och Ben
Johnston (trummor, sång) och den karismatiske sångaren och
gitarristen Simon Neil. De träffades redan i småskolan och har
spelat tillsammans sedan 1995. De fick sitt första skivkontrakt 2002
och har släppt fem fullängds skivor. Det stora genombrottet kom
2007 med skivan Puzzle, 2009 släpptes Only Revolutions som är fylld
av blivande klassiska rockhits.

Jag möter en nyvaken Ben på Debaser
före konserten den 21 oktober 2010 för en liten pratstund. Han berättar bland annat om hur det är att ha David Grohl som fan, att de haft många motgångar som tillexempel att inte bli insläppt på sin egen spelning.

Hur är läget?

Det är bra! Jag är på bra humör och
trivs bra med mig själv!

Hur gillar ni i Sverige?

Vi kom hit på småtimmarna i natt så
vi har inte direkt gått runt någonting men vi har varit i Sverige
många gånger förut. Det är ett underbart land. Väldigt stilfullt
och väldigt coolt. Alldeles för coolt för mig.

Hur länge har ni turnerat nu?

I tio år till och från. Den här
turnén har hållit på i ungefär två veckor men det känns längre
än så. Vi har varit i så många olika länder att det alltid känns
som längre. Vi turnerade i Amerika precis före den här turnén.
Sen hade vi typ tre dagar hemma, så direkt tillbaka ut igen. Vi har
turnerat i princip hela året, vi hade en helg ledigt i somras och
varannan helg var det festival. Vi hade 8 dagar ledigt i rad vid ett
tillfälle, det är det längsta uppehållet på hela året.

Blir ni någonsin uttråkade?

Nej, aldrig. Det är världens bästa
jobb, verkligen. Men man saknar sitt hem och sin familj. Det är det
svåraste med allt turnerande, men frånsett det så är det absolut
fantastiskt.

Var spelar ni helst? Små ställen,
festivaler eller arenor?

Jag kan inte säga att jag har en
favorit, alla har sina fördelar och nackdelar. Stora konserter är
väldigt roligt för man spelar framför många människor, massor av
människor som sjunger ens sånger. Små spelningar är roligt för
de blir svettiga och man får lite mer en hardcore-punk känsla. Vi
spelade på små klubbar i många år så de ligger nära våra
hjärtan. Jag älskar alla spelningar om jag ska vara ärlig. Men man
kan inte förneka att det är roligt att spela framför 80 000
människor.

Ni har en fantastisk energi på scenen,
vad motiverar er?

Vi är alla stora fans av musiken. När
vi började sa vi alltid att vi ville vara vårt eget favoritband.
Det är det vi strävar efter. Det är lite klyschigt men vi skriver
bara musik för oss själva, sen om någon annan gillar den med så
är ju det en bonus. Vi håller oss kvar vid det och när det är
låtar vi verkligen gillar så spelar vi in dem och spelar dem live.
Vi spelar bara det vi själva vill spela och höra. Om jag inte var i
bandet skulle jag gå och köpa skivan och lyssna på musiken. Jag
antar att det är vår motivation.

När ni skriver musik, hur ser er
kreativa process ut?

De flesta sånger föds på en akustisk
gitarr eller elgitarr utan förstärkare. Simon skriver låtarna sent
på nätterna när alla andra sover och sen tar vi in dem i
replokalen och bråkar lite med dem. Gör dem högljudda och ibland
inte högljudda. Ibland har vi texten från början, ibland inte. Det
är olika process för olika sånger. Att göra ”Meany of Horror”
gick snabbt och den har låtit likadant sedan första gången vi
spelade den. Medan andra sånger som ”Machines” började som en
riktigt tung låt och förvandlades till en helt annan låt. Olika
låtar tar form på olika sätt.

Vad är ditt mest minnesvärda
tillfället i hela din karriär?

(Bloddy hell!) Det finns så många
olika händelser att välja mellan. Vår allra första konsert var
väldigt minnesvärd, när man får göra det på riktigt är det
skrämmande men fantastiskt. När man säljer ut sin första konsert.
Att få göra en skiva och att få göra fem skivor, det är det inte
många band som får göra. Om jag måste välja ett tillfälle så
måste det vara att att se David Grohl se oss spela på Hoover
festivalen i Norge i år. Jag vänder mig om och där står David
Grohl och diggar. Dagen efter kommer han fram och säger att vi var
fantastiska och att han gillar vårt band och vi ska faktiskt spela
med Foo Fighters nästa år. Det var fantastiskt. Nirvana var
anledningen till att jag ville vara i ett band och David Grohl är
min favorit-trummis så att han gillar vårt band, jag antar att det
är väldigt minnesvärt.

Vad är det konstigaste som har hänt?

Vi spelade i Manchester på ett ställe
som heter ”Light Café” Vi skulle spela på nedre plan och på
övre plan var det en jazz show. Vi blev tillsagda att vi inte skulle
spela så högt. Vi är ett jävla rockband! Inga av våra fans kom
in för det var dresscode. Man
var tvungen att ha fin-skor och skjorta. Inte ens vi kunde komma in,
vi gick ut för att äta middag och kunde inte komma tillbaka in för
vi hade inte finskor och skjorta! Man fick smyga in oss via
nödutgången. Som du förstår kunde inga av våra fans komma in och
det var fem personer där. Det var dessutom vår första konsert
någonsin som skulle bli recenserad. Den stora Brittiska tidningen
Kerrang var där och skulle recensera och det var fem personer där,
vi var tvungna att spela tyst och vi själva fick inte komma in genom
huvudentrén. Det var rätt konstigt.

Det är ju fruktansvärt!

Ja, det är fruktansvärt. Det var den
typen av tur vi hade i flera år. Det var vår första recension och
vi har haft uppförsbacke hela vägen, vi har varit ett band i 16 år
nu och det är inte förrän nu som vi får spela inför folk. Jag
antar att det är det bästa sättet att göra det. Vi uppskattar det
mer.

Vad händer nu? Ny skiva, mer
turnerande?

Både och! Först och främst
turnerande. Vi ska fortsätta att turnera på den här skivan, det är
några platser vi inte besökt. Vi har inte varit i Sydamerika än,
Sydafrika, Ryssland och delar av Kina. Så det är några platser
kvar att besöka som vi inte varit på som vi skulle vilja till.

Några ställen?!

Ja, några ställen, typ månen! Vi ska
försöka ta oss till Sydamerika nästa år. Vi åker även tillbaka
till Amerika och lite i Europa. Nästa skiva kommer förhoppningsvis
ut nästa år eller tidigt under 2012. Vi arbetar alltid på nytt
material men aldrig när vi är på turné, bara när vi är hemma
och nu har vi inte haft någon ledig tid. Men vi har redan tio låtar
så det borde inte ta så lång tid, men vi vill inte skynda på det.
Vi vill att den ska vara fantastisk (Fucking amazing). Så vi låter
det ta den tid det tar.

Jag vet att jag förmodligen inte får
ett ärligt svar, men jag måste fråga…

Namnet?!

Ja! Vad är en Biffy Clyro?

Vad är en Biffy Clyro? Det är inte en
sak. Det är bara ett dumt namn. Vi ville ha ett namn som var lite
förvirrande, vilket det är. Det låter som en person, men det är
det inte. Vi ville ha ett namn som när du hör det så vet du inte
vad det var för typ av musik. Som typ Deathwish eller något. Man
vet vad det är utan att ha lyssnat på det. Vi trodde det var coolt.
Vi hittade på det i skolan, någon funderade över en Cliff Richard
Byro Pen. En engångs penna med Cliff Richard. Det måste ju vara en
Cliffy Byro och så vände vi på bokstäverna så blev det Biffy
Clyro. Det är sanningen! Det är en fruktansvärt dålig historia
och vi har varit fast med namnet sedan dess, det var förmodligen
vårt största misstag någonsin. Det hjälpte oss inte direkt, men
jag antar att det är charmen med bandet att vi är inte så direkta
utan det tar lite tid att gilla oss.

En kontrastrik kväll

Långt innan ridån gick upp på
Debaser Medis så skrek publiken ”Mon da Biff” tills de blev hesa
och en hel del ”We love you Simon” hördes under kvällen. Vi
fick reda på en sak som gäckat oss länge som kan vara av allmänt intresse, detta genom att stå väldigt nära
scenen: Svaret är tyvärr ”Ja”
tjejer. Han har kalsonger under de tajta orangea byxorna. Svarta.

Konserten gick precis som Ben
förutspått i lite hardcore/punk stämning i den förhållandevis
lilla lokalen. Det bröt till och med ut riktigt bråk i publiken då
man inte var överens om vad som är acceptabelt beteende på en
rockkonsert. Men så börjar låten ”God and Satan” och alla blir
fort lugna, fullständigt fokuserade på de tre på scenen och
glömmer alla oförrätter.

Biffy Clyro har som alltid en enorm
energi på scenen och det är svårt att inte trollbindas av den
kontrastrika musiken och Simons karakteristiska scenspråk som
blandar fullständigt brak-ös med små nigningar. Det är innovativ
musik med många perfekt tajmade pauser, det hörs att de har hållit
på länge. Allsången på låtar som ovannämnda ”God and Satan”,
”Many of horror” och ”Mountains” är fantastisk och
kulminerar under ”Machines” och sista låten ”The Captain”.
Konserten känns avhuggen och alldeles för kort. Men det kan bero på
att jag aldrig kan få nog av dem, jag hade gärna sett en och en
halv timme till.

Efter den här dagen undrar jag bara en
sak: när och var ska Biffy Clyro spela tillsammans med Foo Fighters?
Hur får jag tag på biljetter och till vilken del av jorden måste
jag ta mig? För oavsett så är det värt det. Jag är så där.



Om intervjun med Ben från Biffy Clyro

Filosofi & lärdomar Posted on 22 Oct, 2010 02:00:37

Jag vet inte ens var jag ska börja. Det är inte en dröm som gått i uppfyllelse, för jag hade aldrig kunnat drömma om något liknande i min vildaste fantasi. Själva begreppet har inte funnits i min värld. När sen ett mail trillade ner i min inbox (förmodligen felskickat har jag insett i efterhand) så var jag tvungen att ta chansen. “Om någon vill intervjua grabbarna i Biffy Clyro så är det bara att hojta” HOJT!!! Men sen kom det som ett brev på posten “men inte ska väl jag” “jag kan inte” “jag har inte 4 års utbildning i journalistik” Men ibland får man se till att bara skita i det och tänka “vad är det värsta som kan hända, dom vet ju ändå inte vem jag är” något jag senare lärde mig den hårda vägen: Dom vet verkligen inte vem du är så glöm för helvete inte att presentera dig! Hela intervjun hade han suttit och trott att jag kom från Slitz och att jag skulle ställa massa frågor om “grooming” (alltså i bemärkelsen manlig skönhetsvård, inte det andra) Men han var i alla fall väldigt väl “Groomad” :o)

intervjun gick naturligtvis jättebra, eller: jag överlevde och han klarade sig helskinnad. Jag glömde dock att presentera mig och ta en bild. Men man lever och lär. Han var jätteglad och trevlig. Jag ska sätta ihop en liten text om det hela, men det kommer ta någon dag. Jag hade lite tid på mig att leverera texten så jag tänkte jag filar till den när jag har sovit lite mer. Jag har ju faktiskt inte sovit på tre nätter för det här.

Biffy clyro: James, Simon och Ben är han till höger, honom har jag pratat med i 10 minuter och skakat hand med 3 gånger. Men ändå inte berättat vad jag heter. (biffyclyro.com)

Det känns nästan lite tomt. Jag tyckte för bara två veckor sen att ensam i diket framför Danko Jones var det bästa som kunde hända. Å det var det då. Nu är det som om hela min värld har utvidgats. Jag har gått på helspänn i tre dygn, inte kunnat sova och än en gång ställer jag mig frågan “kommer jag någonsin att toppa det här? Det är väl för fan inte möjligt? Då dör jag nog av lycka” Men med tanke på hur många sådana upplevelser jag haft de senaste 6 månaderna så pekar oddsen på att det kommer hända igen. Och igen, och igen. *ryser* och hoppas jätte, jätte mycket.

Den här dagen, Torsdag den 21:a oktober 2010 är utan konkurrens den häftigaste dagen i mitt liv efter min bröllopsdag. Inte så konstigt att jag har svårt att hitta ord, jag har svårt att smälta hela grejen.

Jag fotade bara med mobilen. Trodde jag skulle få ångest, vilket jag naturligtvis fick, men den var mild och gick över ganska fort då jag kände fullständig tillit till de andra fotograferna som var där. Bland andra:

Sandra, som jag gick på kurs tillsammans med i somras.

Stephan från Frontstage music var där och fota och har skrivit en bra recention!

Rockfoto var naturligtvis där, representerade av Viktor. Jag börjar bli lite av ett fan av hans bilder faktiskt.

Där fanns även någon till jag kände igen, men som jag inte har någon aning om vem det är. Tar den personen nästa gång. :o)



Next »